Sanimir Resic
Dekan
Jugoslaviens undergång : Krigen, freden, framtiden. 1991-2017
Författare
Summary, in Swedish
Det var ett yrvaket och oförstående Europa som från och med 1991 såg konflikterna i Jugoslavien blossa upp i den egna europeiska ”bakgården”. Successivt under hela 1990-talet utvecklades upplösningskonflikten till en rad olika krig, och inte nog med att detta; stridigheterna uppfattades dessutom som ovanligt våldsamma, råa och obegripliga. Framför allt västerländska journalister, universitetsakademiker, diplomater och statsmän, men även en förbluffad allmänhet, kunde dagligen i medierna se och läsa om att brutala strider och etnisk rensning ägde rum i Europa efter kalla krigets slut. Runt om till de mer välmående europeiska staterna började stora skaror av flyktingar att anlända. Under 1990-talet ekade frågan: Hur kan detta ske i Europa i slutet av 1900-talet? Hårdföra och kompromisslösa krigsherrar, tortyr och slavbordeller, koncentrationsläger, massgravar, grymma övergrepp och folkmord var hemskheter som inte hörde hemma i det välmående, fredliga och civiliserade Europa 50 år efter andra världskriget. Det var alltså inte bara konflikterna och brutaliteten som förbryllade, utan att det faktiskt skedde mitt i den civiliserade världen i en tid av exempellösa västerländska ekonomiska, teknologiska, sociala och politiska framsteg. Den enkla förklaringen blev att Jugoslavien var en del av det våldsamma Balkan.
Bakgrund och innehåll
Under mycket lång tid hystes den generella uppfattningen i Västeuropa att Balkan inte riktigt tillhörde Europa. Europas sydöstra hörn uppfattades alternativt som kontinentens bakgård eller tröskel till Asien och Mellanöstern. I bästa fall beskrevs Balkan som skiljelinjen, eller den faktiska och symboliska bron, mellan Occidenten och Orienten. Parallellt med Västeuropas explosionsartade framåtskridande under 1800-talet pekade allt fler betraktare på de ”främmande” och ”primitiva” kulturerna i Sydosteuropa. Relationen till Balkan, både som en fysisk plats och som ett begrepp är komplicerat och känsloladdat. Det brukar skämtsamt påpekas att för österrikarna börjar Balkan vid gränsen till Slovenien, för slovenerna börjar Balkan vid gränsen till Kroatien och för kroaterna börjar Balkan vid gränsen till Bosnien-Hercegovina och Serbien.
Den här boken berättar, för första gången på svenska, om Jugoslaviens undergång, de brutala krigen som utspelades på 1990-talet, och de nya staterna som likt fågel Fenix reste sig ur krigens aska. Frågor och fenomen som bruket av historia, omtvistade kollektiva minnen och fortsatta konflikter efter millennieskiftet som håller merparten av efterföljarstaterna gisslan i historien och försvårar en försoning. Historien om Jugoslaviens sammanbrott och efterföljarstaterna fungerar som en fond av händelser, processer och tankegods mot vilken vår egen tid och utveckling speglas mot. Efterföljarstaternas historia används som en temperaturmätare som exempel på deras utveckling efter krigen på 1990-talet. Ett särskilt fokus ligger på relationen mellan Kroatien och Serbien då just relationen mellan dessa två stater har varit avgörande för den regionala utvecklingen både historiskt och för samtiden.
Ett särskilt fokus kommer ligga på krigsförbrytelserna, den etniska rensningen, brott mot mänskligheten och folkmord. I ljuset av detta har Resic även tittat närmare på fredsmäklarnas och fredsskaparnas syn på konflikterna under 1990-talet. Dessa ”främlingars” betraktelser åskådliggör kulturella och politiska skillnader mellan de jugoslaviska folkgrupperna å ena sidan och västerlänningar å andra sidan. Därefter uppmärksammas hur historien har brukats och hanteringen av minnet av konflikterna efter 1999. Krigen på 1990-talet har satt djupa spår i Jugoslaviens efterföljarstater och ett särdeles svårhanterbart fenomen är bearbetningen av krigsförbrytelser, där förövare och offer ibland lever på en och samma ort. Hur hanteras minnet av konflikterna och hur uttrycker sig det kollektiva minnet mer än 20 år senare? Vad betyder dessutom religionernas återkomst i efterföljarstaterna efter 45 år av Titos jugoslaviska kommunism?
En annan viktig kulturell egenhet är den långa och djupgående dyrkan av krigaren som i sin tur är starkt kopplad till uppfattningen om ideal manlighet. Hyllandet av manliga krigardygder överlevde i Jugoslavien under den ”fredlig” efterkrigstiden i Europa och fick förnyat bränsle i efterföljarstaterna under krigsåren på 1990-talet.
Resic beskriver även de jugoslaviska efterföljarstaternas relationer till USA, EU, Ryssland och Turkiet. De har alla politiska ambitioner i regionen. De jugoslaviska efterföljarstaternas relationer till Europa är oftast synonymt med EU, och efterföljarstaternas europaintegration är synonymt med en eventuell plats i EU. Detta förklarar att det i slutet på 1990-talet från USA och EU hävdades att kardinallösningen till regionens problem och vägen till varaktig fred låg i efterföljarstaternas framtida medlemskap i EU. Hur gestaltar sig då denna lösning i en tid då denna union uppenbarligen genomgår en utveckling som allt oftare beskrivs som EU:s egen balkanisering?
Bakgrund och innehåll
Under mycket lång tid hystes den generella uppfattningen i Västeuropa att Balkan inte riktigt tillhörde Europa. Europas sydöstra hörn uppfattades alternativt som kontinentens bakgård eller tröskel till Asien och Mellanöstern. I bästa fall beskrevs Balkan som skiljelinjen, eller den faktiska och symboliska bron, mellan Occidenten och Orienten. Parallellt med Västeuropas explosionsartade framåtskridande under 1800-talet pekade allt fler betraktare på de ”främmande” och ”primitiva” kulturerna i Sydosteuropa. Relationen till Balkan, både som en fysisk plats och som ett begrepp är komplicerat och känsloladdat. Det brukar skämtsamt påpekas att för österrikarna börjar Balkan vid gränsen till Slovenien, för slovenerna börjar Balkan vid gränsen till Kroatien och för kroaterna börjar Balkan vid gränsen till Bosnien-Hercegovina och Serbien.
Den här boken berättar, för första gången på svenska, om Jugoslaviens undergång, de brutala krigen som utspelades på 1990-talet, och de nya staterna som likt fågel Fenix reste sig ur krigens aska. Frågor och fenomen som bruket av historia, omtvistade kollektiva minnen och fortsatta konflikter efter millennieskiftet som håller merparten av efterföljarstaterna gisslan i historien och försvårar en försoning. Historien om Jugoslaviens sammanbrott och efterföljarstaterna fungerar som en fond av händelser, processer och tankegods mot vilken vår egen tid och utveckling speglas mot. Efterföljarstaternas historia används som en temperaturmätare som exempel på deras utveckling efter krigen på 1990-talet. Ett särskilt fokus ligger på relationen mellan Kroatien och Serbien då just relationen mellan dessa två stater har varit avgörande för den regionala utvecklingen både historiskt och för samtiden.
Ett särskilt fokus kommer ligga på krigsförbrytelserna, den etniska rensningen, brott mot mänskligheten och folkmord. I ljuset av detta har Resic även tittat närmare på fredsmäklarnas och fredsskaparnas syn på konflikterna under 1990-talet. Dessa ”främlingars” betraktelser åskådliggör kulturella och politiska skillnader mellan de jugoslaviska folkgrupperna å ena sidan och västerlänningar å andra sidan. Därefter uppmärksammas hur historien har brukats och hanteringen av minnet av konflikterna efter 1999. Krigen på 1990-talet har satt djupa spår i Jugoslaviens efterföljarstater och ett särdeles svårhanterbart fenomen är bearbetningen av krigsförbrytelser, där förövare och offer ibland lever på en och samma ort. Hur hanteras minnet av konflikterna och hur uttrycker sig det kollektiva minnet mer än 20 år senare? Vad betyder dessutom religionernas återkomst i efterföljarstaterna efter 45 år av Titos jugoslaviska kommunism?
En annan viktig kulturell egenhet är den långa och djupgående dyrkan av krigaren som i sin tur är starkt kopplad till uppfattningen om ideal manlighet. Hyllandet av manliga krigardygder överlevde i Jugoslavien under den ”fredlig” efterkrigstiden i Europa och fick förnyat bränsle i efterföljarstaterna under krigsåren på 1990-talet.
Resic beskriver även de jugoslaviska efterföljarstaternas relationer till USA, EU, Ryssland och Turkiet. De har alla politiska ambitioner i regionen. De jugoslaviska efterföljarstaternas relationer till Europa är oftast synonymt med EU, och efterföljarstaternas europaintegration är synonymt med en eventuell plats i EU. Detta förklarar att det i slutet på 1990-talet från USA och EU hävdades att kardinallösningen till regionens problem och vägen till varaktig fred låg i efterföljarstaternas framtida medlemskap i EU. Hur gestaltar sig då denna lösning i en tid då denna union uppenbarligen genomgår en utveckling som allt oftare beskrivs som EU:s egen balkanisering?
Avdelning/ar
- Europastudier
Publiceringsår
2018-04-13
Språk
Svenska
Dokumenttyp
Bok
Förlag
Historiska Media
Ämne
- History
Nyckelord
- Jugoslavien (Historia)
Status
Published
ISBN/ISSN/Övrigt
- ISBN: 9789175454078